Skogsutredningen -bu eller bä?

Den 30 november överlämnade Skogsutredningen 2019 sitt betänkande Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen (SOU 2020:73). Beredningen som är på 1250 sidor kommer med cirka 50 förslag som man vill ska ses som en helhet. Utredningen har fått många reaktioner och det är tydligt att frågor om skogen engagerar många i Sverige.

Utredning med inneboende målkonflikter

Regeringen tillsatte skogsutredningen för ett år sedan, allt enligt januariavtalet, med direktiv att ge förslag som stärker äganderätten. Den innefattade även hur internationella åtaganden om biologisk mångfald kan förenas med en ökad så kallad cirkulär bioekonomi och inkludera nya flexibla skydds- och ersättningsformer. Förslagen skulle sammantaget främja en växande skogsnäring och hållbar skoglig tillväxt med god och säkerställd tillgång till nationell biomassa från den svenska skogen. Med andra ord var själva direktivet mycket tudelat med många inneboende målkonflikter. Detta finns med redan i skogsvårdslagen från 1993 som jämställer skogsägarnas ansvar för miljö och produktion. Som biolog/ekolog är det dock svårt att inte bli ordentligt nedstämd av att de flesta siffror om hur det går för naturvärden och arter som har skogen som sin livsmiljö under många år har pekat helt åt fel håll. Något behöver verkligen förändras i både tankesätt och arbetssätt.

Vad har då utredningen kommit fram till?

Internationella åtaganden

Om man börjar titta på naturvårdsdelen så menar beredningen att Sverige har höga ambitioner för biologisk mångfald genom internationella åtagande och miljömål. Men tittar man på miljökvalitetsmålen och gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper så uppnås de inte idag. Man betonar i utredningen att vi är långt ifrån att nå miljömålen och att det som verkligen skulle krävas enligt svenska rapporteringen är att all skog med höga naturvärden ska avsättas till naturvård plus ytterligare 2,5 miljon hektar skog. Detta föreslås dock inte i utredningen eftersom det anses orimligt och orealistiskt, samt skulle innebära en total krock med skogsbruket. Den senaste rapporteringen till EU gjordes 2019. Statusen på de 15 skogliga naturtyper som förekommer i Sverige utvärderas i tre biogeografiska regioner, den alpina, den boreala och den kontinentala regionen. Som exempel kan nämnas taiga där den gynnsamma referensarealen har beräknats till 3 500 000 hektar i boreal region och den nuvarande faktiska arealen har bedömts uppgå till 1 400 000 hektar.

Bokskog på tidigare öppen betesmark med gamla vidkroniga hagmarkssbokar innebär mycket höga natur- och kulturvärden.

Situationen är likartad för de flesta skogliga naturtyper i boreal och kontinental region. Därmed är en fundering hur man ska nå gynnsam bevarandestatus skogar och då inte minst i boreal och kontinental region. I den nationella strategin för formellt skydd av skog anges tolv skogstyper som prioriterade för skydd. Dessa överlappar i stor utsträckning med de skogstyper som i beredningen anges vara av särskild betydelse för Västeuropa eller nationellt underrepresenterade i skyddet. Samtliga skogstyper som beskrivs bedöms också i sin helhet överlappa med naturtyper i art- och habitatdirektivet. Några skogstyper som anges i skogsstrategin och som man menar är fortsatt viktiga att skydda är bland annat fjällnära skogar, skogs-myrmosaiker, ekskogar i sydöstra Sverige, ädellövskogar, kalkbarrskogar och svämskogar.

Det krävs, enligt utredningen, tydligare nationellt mål för ökad tillväxt för att kunna ställa mot målen för biologisk mångfald. Regeringen bör enligt beredningen, besluta om vad Sveriges internationella åtaganden innebär och ställa upp ett långsiktigt mål för hur dessa åtaganden ska uppfyllas i skogen. Regeringens beslut bör även innehålla ett tydligt ställningstagande om vilka arealer och vilka skogstyper som bör avsättas för naturvård, för att på kort, respektive lång sikt bidra till uppfyllande av Sveriges internationella åtaganden och nationella mål om biologisk mångfald.

Skydd av fjällnära skog

Konkret i utredningen är det dock bara betydelsen av de fjällnära skogarna som anges med förslag till formellt skydd av cirka 500 000 – 525 000 hektar sammanhängande produktiv fjällnära skogsmark med dokumenterade höga naturvärden. Statens skogar ska ingå. Förslaget innebär bland annat att de markägare som vill fortsätta att bedriva skogsbruk ska erbjudas ersättningsmark från Sveaskog. Övriga markägare ska enligt förslaget tillförsäkras intrångsersättning. För avverkning inom gränsen för fjällnära skog behövs enligt 15 § skogsvårdslagen Skogsstyrelsens tillstånd. Enligt 19 § i samma lag ska ersättning utgå om tillståndsansökan avslås. Skogsbruk ska anses vara pågående markanvändning även i denna region och ersättning ska utgå genom sådan beräkning.

Fyra av Sveaskogs ekoparker blir Nationalparker

I betänkandet föreslås fyra av statliga Sveaskogs ekoparker bli nya nationalparker. Det är Böda kronopark på norra Öland, Hornslandet utanför Hudiksvall i Hälsingland, Halle-Hunneberg vid Vänerns sydspets i Västergötland och Hornsö i Kalmar län, östra Småland. Detta är naturligtvis mycket glädjande då det är skog vi alla äger tillsammans. Sveaskogs ägardirektiv innebär dock att verksamheten ska baseras på affärsmässig grund och generera marknadsmässig avkastning. Därför har virkesuttaget ökat med 20 procent de senaste tio åren och Sveaskogs investeringar i friluftsområden och ekoparker har halverats. Sveaskogs ägardirektiv sätter ramarna för deras verksamhet och är direktivet främst inriktat på produktion och ekonomisk vinst så minskar Sveaskogs möjligheter att bidra och samverka. Frågan om ägardirektivet borde därför ha hög prioritet och ändras för att kunna tillgodose behoven av att nå miljömålen. De fyra nationalparkerna och avsättning av fjällnära skog är förslag som skulle innebära en mycket positiv start på en sådan resa.

Vad kan ny skyddsform innebära?

Utredningen har föreslagit att en ny metod vid formellt skydd av skog ska införas, som man kallar frivilligt formellt skydd. Denna skyddsform ska inte sammanblandas med frivilliga avsättningar utan statlig ersättning, vilka omfattas av sektorsansvaret och certifieringssystemet. Frivilligt formellt skydd innebär att man nästan uteslutande vill att initiativet till naturreservat och biotopskydd ska komma från markägaren. Det ska tilläggas att så kallade omistliga värden fortfarande kan skyddas genom myndigheternas initiativ, dvs sådan skog som regeringen pekat ut som särskilt angeläget allmänt intresse, i ett föreslaget kommande nationellt handlingsprogram för biologisk mångfald i skogen. Vad kommer detta att innebära konkret och vilka risker det kan medföra? Finns det risk att inte de mest värdefulla skogarna skyddas och att de istället riskerar att avverkas? Det innebär onekligen risk för svårigheter genom att inte kunna arbeta systematiskt med att skydda de mest ekologiskt värdefulla skogarna och fullfölja den nationella strategin.

En av utredningens experter har i ett eget yttrande uppmärksammat just detta, med att tvångsinlösen är mycket ovanligt även om det i undantagsfall förekommer, liksom att det finns svårigheter att arbeta systematiskt och styra mot utsatta mål. Likaså uppstår svårigheter med stora områden där flera markägare är inblandade.

Gammal tallskog i Tyresta nationalpark som förutom höga ekologiska värden också är väldigt värdefull för rekreation och friluftsliv.

Hur kan markägare blir positiva till naturvärden?

Hur ska man då få markägare att bli mer positiva till biologisk mångfald på sina ägor och vilja skydda värdefulla områden? Vi tror, precis som utredningen, att dialog och kunskap är A och O samt att det måste vara ekonomiskt lockande. Äganderätten måste kopplas till tydligt ägandeansvar, men ersättningen måste vara adekvat. Därför tror vi att förslaget om skattefri ersättning, som ändras tillbaka till 100% från nuvarande 125% av marknadsvärdet, är positivt. Förhoppningen är att det kan leda till fler initiativ från markägare att skydda ekologiskt värdefull skog (se ovan om frivilligt formellt skydd). Likaså tror vi att förslag om variation i skyddsformer, som ju finns redan idag, kan vara bra. Man kan bland annat tänka sig att naturvårdsavtal kan ersätta en del frivillig avsättning utan ersättning, i områden som kräver skötsel, men som kanske inte har lika höga naturvärden som naturreservaten. Skogsstyrelsen bör utreda möjligheterna till att teckna naturvårdsavtal i delar med förstärkt hänsyn, vilket också föreslås. Intressant är också förslag på att naturvårdsavtal kan ersättas löpande, något som svårligen passar för ett naturreservat.

Vad händer med nyckelbiotopsinventeringen?

Utredningen menar att Skogsstyrelsen bör upphöra med nyckelbiotopsinventeringen. Sammanlagt finns det cirka 480 000 hektar registrerade nyckelbiotoper vilket motsvarar cirka två procent av den produktiva skogsmarken. Av dessa är cirka 100 000 hektar utan skydd. Mindre än hälften av de skogar som uppfyller kriterierna för nyckelbiotop bedöms dock vara identifierade och registrerade i dagsläget. Utredningen föreslår att nyckelbiotopsregistret ska gallras så att de förekomster som legat till grund för ett områdes klassificering ska kvarstå som naturmiljöbeskrivningar. En avgörande skillnad är att ingen naturvärdesbedömning ska göras. Anledningen är att begreppet nyckelbiotop saknar stöd i rättsordningen, menar utredningen. Det är mycket bekymmersamt om denna kunskap rensas ut och risken ökar att fler nyckelbiotoper avverkas. Om vi förstått det hela rätt ska dock underlaget ligga kvar transparent, men utan själva naturvärdesbedömningen. Det är såklart av mycket stor betydelse för att undvika att dessa områden avverkas, men det är också en viktig kunskapskälla och underlag för många andra planeringsunderlag, t.ex. naturvärdesinventeringar, analyser av grön infrastruktur, m.m. Beredningen betonar kunskap i skogen och krav på markägaren, vilket på många sätt är bra, men kan inte begära att alla skogsägare ska vara biologer. Nyckelbiotopsbedömningar grundar sig på fakta. Det är därför viktigt, så som beredningen föreslår, att dessa fakta finns kvar och är lättillgängliga vid en avverkningsanmälan så att Skogsstyrelsen kan avstyra avverkning inom sina föreslagna tre veckors handläggningstid.

Tyresta nationalpark är också fin att besöka om vintern. Fantastiskt med ett så stort område ”urskog” nära Stockholm där förstås frånvaron av intensivt skogsbruk är påtaglig.

Fokus borde alltså ligga på att göra det positivt att ha höga naturvärden och därmed även nyckelbiotoper. Där torde ekonomiska incitament vara viktigast om än även information och positiv kunskapsöverföring också är viktigt. För att komma åt problemet med nyckelbiotop som ”rött skynke”, där man inte får avverka och får vänta på ersättning borde man istället

för att ta bort dem, minska handläggningstiden och avsätta mer pengar från statens sida. Man bör därför införa snabba lösningar för ersättning i väntan på biotopskydd eller naturreservat. Beredningen föreslår också att så kallade väntansavtal ska tillämpas mer regelmässigt, vilket välkomnas. En annan fråga är hur certifieringsorganen ska behandla dessa nya naturmiljöbeskrivningar. Dvs, man bör utreda vad som ska sparas inom certifieringen och vad som ska ersättas. Allra bäst vore på vissa sätt att ersätta alla nyckelbiotoper så att man vet att de är skyddade, och att det frivilliga ligger på andra ytor, men det anses för dyrt. Man skulle på det sättet också sätta den nuvarande svenska modellen med sektorsansvar ur spel, vilket kan få andra konsekvenser. Beredningen föreslår däremot skydd av alla nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika brukningsenheter.

Frivilliga avsättningar och kortad handäggningstid

Ett problem med de frivilliga avsättningar som görs idag, utan ersättning, är att storskogsbruket inte offentliggör dessa och dessutom kan flytta på dessa områden. Detta görs också och det finns flera exempel på att avsatta nyckelbiotoper ändrats och avverkats vilket till exempel framgår i radioprogrammet Kaliber.

Man vill samtidigt korta handläggningstiden för avverkning. En avverkningsanmälan, med en särskild hänsynsredovisning som utredningen föreslår, kräver att en undersökning och planering görs innan avverkningsanmälan lämnas in. I betänkandet föreslås därför att anmälan enligt skogsvårdslagen endast ska behöva lämnas in tre veckor före planerad avverkning. Där finns en oro att det tillsammans med borttagande av nyckelbiotoper riskerar att fler områden med höga naturvärden som avverkas. Med tanke på hur få avverkningsanmälningar som Skogsstyrelsen hinner utreda djupare med fältbesök redan idag, så ökar rimligen den risken.

Tydligare skogsbrukslagstiftning är klokt liksom att kunskapskravet i miljöbalken är tillämpligt för skogsbruksåtgärder. Där kan det bli spännande. Markägaren ska då själv veta när en åtgärd kan komma att väsentligen ändra naturmiljön. Men vad innebär det konkret, mer inventeringar och bedömningar om när så är fallet? Skulle det inte kunna vara enklare och mer ändamålsenligt om Skogsstyrelsen snabbt kan se att det är höga naturvärden i det som avverkningsanmälts, dvs om det är en nyckelbiotop och därefter snabbt kunna ersätta markägaren i avvaktan på beslut om formellt skydd? Här kommen väntansavtalet in som en viktig åtgärd.

Nationellt handlingsprogram

Nationalparksbildning föreslås prioriteras. En viktig anledning, enligt betänkandet, är att nationalparker bör ha störst potential att utnyttjas för besöks- och naturturismnäringen. Utredningen har även föreslagit att statens naturvårdsambitioner i skogen ska konkretiseras genom ett tidsatt och konkret nationellt handlingsprogram för biologisk mångfald i skogen. Handlingsprogrammet anger bland annat arealer och skogstyper som ska skyddas inom programtiden för att uppnå vissa bestämda mål. Man vill även tillsätta ett vetenskapligt råd. Samtidigt ställs stora krav på produktionen. Handlingsprogrammet föreslås omfatta även kvalitetshöjande åtgärder för ökad tillväxt liksom en bioekonomisk strategi som omfattar all skogsmark och alla näringar med bas i skogen, inklusive turistnäringen. Dessa två mål lär inte heller fortsatt vara lätta att förena.

Så stor andel som möjligt av ytor tillgängliga för virkesproduktion ska användas till sin fulla potential och man vill öka tillgången på biomassa för bioekonomi genom tillväxthöjande åtgärder. Detta på grund av internationell konkurrens och utfasning av fossila bränslen. Idag avverkas 90 miljoner kubikmeter per år, vilket anses behöva stiga till 128-155 till 2050.

Vad innebär då kvalitetshöjande åtgärder för ökad avkastning? Hur riskerar de att påverka andra miljömål? Hur påverkar till exempel en ökad gödsling målen för renare sjöar och vattendrag och ingen övergödning?

Vad innebär det för klimatet?

Och vad innebär det för klimatet? En komplicerad fråga där skogen binder stor mängd koldioxid under sin intensivaste växtperiod, men där avverkning av gammal skog ändå innebär borttagande av kolsänka, beroende av vad träet används till. Flera studier visar vidare på gammal skog fortsätter lagra in kol. I ett yttrande till beredningen tas detta också upp. Man påtalar att SLU i flera sammanhang tagit fram scenarier för att beskriva utvecklingen av kolbalansen över en 100-årsperiod med olika antaganden om förutsättningarna i skogsbruket. Där framgår bland annat att kolsänkan i skog och mark skulle, i ett kort tidsperspektiv, öka om arealen skyddad produktiv skogsmark ökar. Med den stora brådska som råder inom klimatarbetet finns även tankar om skog alls ska avverkas de närmaste 70 åren.